Allas vårt älskade Skell.

3 veckor kvar. På fredag. Plötsligt börjar allt kännas så definitivt. Jag ska åka hem till kära Skellefteå. Lämna Stavanger, Norge och alla nya intryck och upplevelser. Har liksom inte slagit mig att det är så lite tid kvar. Har alltid tänkt att det är länge innan jag ska hem och att jag ska hinna med så mycket innan det är dags. Känns på något vis helt sjukt att man nu ska hem till lilla Skellefteå. Hem till mamma, pappa och Johan. Hem till världens bästa arbetskamrater. Staden som man ofta sagt att man hatar och är less på. Skellhell helt enkelt.

Men. Skellefteå är på något vis alltid hemma. Det går inte att komma ifrån. Man känner sig hemma när man går runt och klagar över stadens shoppingutbud, står och fryser på Norrvalla och diskuterar om vem som egentligen gick hem med vem från krogen i helgen. För att inte tala om allt annat skvaller som ska diskuteras över den där latten på waynes. Efter man ätit deras kycklingsallad förstås.

Trots allt detta längtar man ändå hem. Hem till staden som man älskar att beklaga sig över. Men egentligen, hur illa kan det vara? Sommaren i Skellefteå brukar vara otroligt trevlig. Alla vänner är hemma, häng i boviken, grillfester och fotboll. Bör även nämna stadsfesten här. En folkfest.

Jag tror på en riktigt trevlig sommar i staden som faktiskt är hemma. För till hösten bär det av igen. Var så säkra.